stajnas blogg

Va längesedan jag skrev här nu. Ser att jag har 2 som kollar varje dag iaf :) Sorry.
Ja livet rullar på som vanligt. Börjar landa lite i Sofies diagnos nu men det är svårt att få rutin på vardagen. Mitt huvud är överfullt av tankar som lixom inte får fäste någonstans. Vi ska flytta och det stressar ihjäl mig. Så det inte blir något gjort istället.
Men det blir bra det me.
Det känns som att vi är på väg in i en ny era, vår lilla familj.
Det rör på sig. Framåt för en gångs skull.
Det känns bra, men också skrämmande. En konstig känsla som inte rikgti går att förklara.

Ni glömmer väl inte att kolla viktbloggen. Där uppdaterar jag varje dag. Även lite oviktiga men o så viktiga saker skriver jag om där.

KRAM

Måste bara visa våran pumpa!



Så stolt är jag över den

Kommer bli en jättefin halloweengubbe!

Min magkänsla stämmde. Hon har adhd. Hon uppfyllde 16 av 18 kriterier och läkaren tyckte det var ganska solkar adhd.

Vet inte riktigt hur jag ska känna inför detta. På ett sätt är jag lättad och tänker att nu kommer hon att få den hjälp som hon behöver. Men å andra sidan så tänker jag att jag vill att hon ska vara som alla andra. Inte behöva facea en massa problem. Samtidigt som jag vet att sofie inte har förändrats sedan igår. Hon är ju samma tjej. Men det känns endå i hjärtat när läkaren pratar om funktionshinder. Är så jävla kluven. Ena stunden är jag glad och andra ledsen. Fast mest är jag nöjd med att jag faktiskt tog tag i saken redan nu. Innan problemen i skolan, innan hon får en stämpel om den jobbiga ungen.

Folk som är antidiagnoser tänker lite galet tycker jag. Viss man ska kanske inte sätta in barnen i fack. Och ett tag var läkarna lite väl släppthänta med diagnoserna. MEN är det inte bättre att veta vad ett visst beteende kommer ifrån. Hitta förklaringar till annars helt oförklarliga saker och ha en helt annan förståelse. Än att alla som inte kan se längre än till sitt eget välbefinnand ska trycka ner barnet med blickar, komentarer, gliringar och huvudskakningar. Att hela tiden få skulden från vuxna utan bättre kunskap. Som bara tror att det kommer hemifrån, dålig uppfostran med mera. Få höra att man är en jobbig unge mm. Är inte DET att sätta barnen i fack?!? Den enda skilnaden är att i det facket de ofta sätts utan diagnos finns inga resurser, inga förstående vuxna. Där finns bara skuld, skam och självhat som i sin tur resulterar i ännu mera utbrott, ilska, självhat.

Fy va nervös jag är idag.
Vet inte ens varför men vi ska till läkaren på bup och få "svaret" på utredningen.
Som jag sagt förut så är jag rädd för både om hon får en diagnos och om hon inte får en diagnos. Jag känner mig så kluven.

Igår var vi iaf på detektivskolan för första gången. Det är en föräldrar kurs för, ska vi kalla det föräldrar med krävande barn. Det kommer att ge mig redskap att inte tappa tålamodet lika lätt och att kunna förhindra vissa situationen innan de händer. Samtidigt så går Sofie på detektovskolan där hon får lära sig att identifiera känslor samt kunna hantera dem bla. Och så får hon en MASSA beröm.

Hon fullkomligt strålade när vi kom därifrån igår.

Fan va vi är lyckligt lottade som har så undrabara grannar. Vi satt på gården och hade så fruktansvärt trevligt igår. Käkade räkor och drack gott. Och pratade. Man kan verkligen prata om allt med dom. Och det bästa av allt är att dom förstår!
Det är så underbart att se en vuxen mäniska som är utanför familjen som faktiskt står på Sofies sida. Dom växer inte på träd om man säger så. Jag ser ofta i ögonen på folk vad dom tänker. Fan vilken jobbig unge! Kan inte föräldrarna ha lite koll på henne. Hur svårt kan det vara! Det är väl bara och säga till ungen!
Det kan ofta vara riktigt jobbigt med Sofie och jag känner ofta att orken tryter. Att jag inte kan vara så lugn och pedagogisk som jag känner att både jag och hon behöver att jag är. Det är svårt många gånger.
Men Sofie har så otroligt många positiva sidor som så många missar för de bara ser det negativa.
Och då betyder det så mycke för mig att ha någon som fattar. Fan vad jag upprepar mig nu känner jag men det är så viktigt.

Kort sagt så var det en ortoligt lyckad kväll igår och jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på hur underbara grannar vi har!

Det beror främst på att jag uppdaterar viktbloggen dagligen. Glömmer lixom av att jag har den här.

Kika in där istället:

http://stajns.blogg.se/viktblogg
 
 Annars ser allt ut som vanligt här hemma. Barnen går i skolan och det går riktigt bra för sofie nu även om det började lite knaggligt. Hon ville gå hem osv.

Mamma har haft ett race till här nu med mycke magkatarr och avbitna naglar som följd men nu är hon okej. Hon har bestämt sig för att flytta till lidköping. Då kommer hon närmare sin syster som bor där.
Kommer kännas tomt men endå skönt tycker jag.

Jag är förkyld! Inte så lite heller. Näsan bara rinner och det känns somomhuvudet ska trilla av och skrumpna i hop till en liten boll på marken. Och ur det så krälar så snormaskar.
Och inte kan jag sova heller för näsan är så tät.
Kan kan inte andas genom munnen!
Jag får ingen luift och det känns som jag ska kvävas. Och inte hjälper det med nässpray heller. Slit jobbigt.
Det är så typiskt att man är sjuk nu också när det är så fint väder. Jag vill ju ut och plocka svamp. Skulle iväg förra helgen redan men då blev Johan sjuk och nu är det min tur. Skit.

På BUP. Fast vi fick inte reda på så mycke. Diagnosen måste en läkare sätta och honom ska vi träffa den 17 september. Men vi fick endå lite bekräftelse på att våran oro inte var helt obefogad. Bla så har hon svårt att sålla och precessa infomation med ögonen. Då blir det för mycke annat som stör och hon kan inte se det viktiga. Dom hade gjort något test som vist är samma över hela världen och så jämförs hon med andra svenska 6 åringar och på vissa så var hon tom över det normala men på endel var hon väldigt mycke under. Skalan gick från 0-30 tror jag och där 10 var medel. Och på vissa delar hade hon 2 eller 3 bla då på det här med det visuella. Det jag tycker var bäst är att vi ska ha ett skolmöte efter vi träffat läkaren så vi kan sitta ner allihop och diskutera fram det bästa för Sofie oavsett om hon får diagnosen adhd eller om hon "bara" har problematiken.

Och i går så började hon skolan! Känns helt galet att ha 2 skolbarn. Tycker det var nyss vi skolade in Hannah på dagis!
Hannah hade saknat alla kompisar och var jätteglad att se dem alla igen.. Sofie var mer nervös men det släppte när hennes fadder kom. Och sen var hon jätteduktig! Satt still och lyssnade och gjorde som fröken sa. Jag var så stolt!


         

Mina fina skolflickor! Och så här glad kan man bli över en namnlapp :)

I dag är jag nervös. Vi ska till BUP och få reda på vad de tycker om Sofie.
Det var för ett par månader sen som vi började en utredning på henne. Är både nervös för om hon får en diagnos och om hon inte får en diagnos.
Känner mig så kluven. På ett sätt känns det så bra. Som om vi gör allt för att det ska bli bra för henne och på ett sätt känns det fördjävligt. Som jag sviker henne och snackar skit om henne.

Min lilla tjej.

På dagen var vi inne med barnen. Det åkte nån tråkig karusell och planterade växter.
Farmor hade hipat upp det hela jättemycke innan att det fanns MASSOR med grejer att göra och att allt var GRATIS. Eftersom vi inte har ett öre så tänkte vi att vi kunde åka in då. Besvikelsen var total. Vi fick ju köpa lite grejer till dom endå för att de inte skulle bli helt knäckta (av Johans födelsedags pengar)



Och så fick de ballongdjur av en trevlig pirat.


Sen åkte vi ovch lämnade barnen hos bror, svägerska och kusin och åkte hem och gjorde oss vackra, slängde i oss mat, tog ett par drinkar med Niclas och gav oss ut i göteborgskvällen. Vi åkte först till Emmas jobb och tog en öl där.
Sen gick vi till götaplatsen för att titta på Salem Al Fakir.



Ja, det ÄR han. Men jag hade nån konstig inställning så det blev som det blev.
Han va så jävla bra live.




Goaste grannarna!

Sen gick vi ner till Kajsjul 8 för att dansa och så. Det var jätteroligt där tills Niclas blev av med sitt kort i baren. Så jävla trist. Han tog det förvånansvärt bra men vi åkte hem iaf.

Men kort sagt så var det en hellyckad kväll!

Tänk att man kan ha så bra grannar :)

Fy fan va tråkigt det är att aldrig ha pengar asså. Eller nu börjar vi ju få i ordning på ekonomin men efter så många år av pankhet så tar det ju tid att komma i fas med allt. Nu har vi ju iofs haft 30-årskalas denna månaden men endå. Får pengar om 5 dagar och det känns som en evighet tills dess. Näe sommaren är DYR alltså.
Men jag ska endå vara nöjd för så mycke som vi har kunnat göra denna sommaren har vi nog aldrig gjort. Så, så sett så är allt ju bra. Men det är så tråkigt att öppna kylen och så ekar det tillbaka eller att inte kunna göra någon riktigt lunch för att vi inte har mat hemma..

Bläää!!!



Dom vill ja HAAAA!

Fy vad det regnar hela tiden. Jag var inte riktigt beredd på att hösten skulle komma så plötsligt. Ena dagen är det sol och 70 grader varmt med bad och fiske och andra är det storm och regn i massor.
Visst jag älskar hösten men som sagt så kom den så plötsligt. Jag vill lixom ha en liten höstinskolning. Med jumma dagar som får lite mera bett i luften och att löven sakta ändrar färg och man ska se det första gula lövet dala till marken och man ska med en suck av välbehag känna att en ny årstid är i antågande.
Men vad vet jag, det kanske kommer? Det ska visst bli fint väder till helgen och det passar ju bra när vi ska ut och röjja med Peter Sipen :D

Här kommer lite bilder från våran gård som jag och Johan har slitit med. Så roligt att det växer.

    

    

 Här växer pumpor, tomater, rädisor, morötter, basilika, oregano, citronmeliss, salvia, isop,gräslök och perilja.
Och så har vi svartavinbärsbuskar och kalebass.


Nu kommer snart kusin vitamin och ska vara här hela dagen. Hoppas det inte regnar så vi kan vara