Då fick man det bekräftat.
Min magkänsla stämmde. Hon har adhd. Hon uppfyllde 16 av 18 kriterier och läkaren tyckte det var ganska solkar adhd.
Vet inte riktigt hur jag ska känna inför detta. På ett sätt är jag lättad och tänker att nu kommer hon att få den hjälp som hon behöver. Men å andra sidan så tänker jag att jag vill att hon ska vara som alla andra. Inte behöva facea en massa problem. Samtidigt som jag vet att sofie inte har förändrats sedan igår. Hon är ju samma tjej. Men det känns endå i hjärtat när läkaren pratar om funktionshinder. Är så jävla kluven. Ena stunden är jag glad och andra ledsen. Fast mest är jag nöjd med att jag faktiskt tog tag i saken redan nu. Innan problemen i skolan, innan hon får en stämpel om den jobbiga ungen.
Folk som är antidiagnoser tänker lite galet tycker jag. Viss man ska kanske inte sätta in barnen i fack. Och ett tag var läkarna lite väl släppthänta med diagnoserna. MEN är det inte bättre att veta vad ett visst beteende kommer ifrån. Hitta förklaringar till annars helt oförklarliga saker och ha en helt annan förståelse. Än att alla som inte kan se längre än till sitt eget välbefinnand ska trycka ner barnet med blickar, komentarer, gliringar och huvudskakningar. Att hela tiden få skulden från vuxna utan bättre kunskap. Som bara tror att det kommer hemifrån, dålig uppfostran med mera. Få höra att man är en jobbig unge mm. Är inte DET att sätta barnen i fack?!? Den enda skilnaden är att i det facket de ofta sätts utan diagnos finns inga resurser, inga förstående vuxna. Där finns bara skuld, skam och självhat som i sin tur resulterar i ännu mera utbrott, ilska, självhat.
Vet inte riktigt hur jag ska känna inför detta. På ett sätt är jag lättad och tänker att nu kommer hon att få den hjälp som hon behöver. Men å andra sidan så tänker jag att jag vill att hon ska vara som alla andra. Inte behöva facea en massa problem. Samtidigt som jag vet att sofie inte har förändrats sedan igår. Hon är ju samma tjej. Men det känns endå i hjärtat när läkaren pratar om funktionshinder. Är så jävla kluven. Ena stunden är jag glad och andra ledsen. Fast mest är jag nöjd med att jag faktiskt tog tag i saken redan nu. Innan problemen i skolan, innan hon får en stämpel om den jobbiga ungen.
Folk som är antidiagnoser tänker lite galet tycker jag. Viss man ska kanske inte sätta in barnen i fack. Och ett tag var läkarna lite väl släppthänta med diagnoserna. MEN är det inte bättre att veta vad ett visst beteende kommer ifrån. Hitta förklaringar till annars helt oförklarliga saker och ha en helt annan förståelse. Än att alla som inte kan se längre än till sitt eget välbefinnand ska trycka ner barnet med blickar, komentarer, gliringar och huvudskakningar. Att hela tiden få skulden från vuxna utan bättre kunskap. Som bara tror att det kommer hemifrån, dålig uppfostran med mera. Få höra att man är en jobbig unge mm. Är inte DET att sätta barnen i fack?!? Den enda skilnaden är att i det facket de ofta sätts utan diagnos finns inga resurser, inga förstående vuxna. Där finns bara skuld, skam och självhat som i sin tur resulterar i ännu mera utbrott, ilska, självhat.
Kommentarer
Postat av: whatthefuckdotcom
Det finns så bra medicin för adhd nu så det är inget att oroa sig för, visst det är aldrig kul, jag är själv lite orolig över att min skrutt har nåt "fel" eftersom han inte pratar... men nu för tiden så har alla barn en eller två "bokstavssjukdommar"
Ha det fint idag ;)
Postat av: ninni
håller med om att de som är anti-bokstavs-diagnos är ute och cyklar i ösregn. skit på dom bara fö fan ;-)
Trackback
