stajnas blogg

Min magkänsla stämmde. Hon har adhd. Hon uppfyllde 16 av 18 kriterier och läkaren tyckte det var ganska solkar adhd.

Vet inte riktigt hur jag ska känna inför detta. På ett sätt är jag lättad och tänker att nu kommer hon att få den hjälp som hon behöver. Men å andra sidan så tänker jag att jag vill att hon ska vara som alla andra. Inte behöva facea en massa problem. Samtidigt som jag vet att sofie inte har förändrats sedan igår. Hon är ju samma tjej. Men det känns endå i hjärtat när läkaren pratar om funktionshinder. Är så jävla kluven. Ena stunden är jag glad och andra ledsen. Fast mest är jag nöjd med att jag faktiskt tog tag i saken redan nu. Innan problemen i skolan, innan hon får en stämpel om den jobbiga ungen.

Folk som är antidiagnoser tänker lite galet tycker jag. Viss man ska kanske inte sätta in barnen i fack. Och ett tag var läkarna lite väl släppthänta med diagnoserna. MEN är det inte bättre att veta vad ett visst beteende kommer ifrån. Hitta förklaringar till annars helt oförklarliga saker och ha en helt annan förståelse. Än att alla som inte kan se längre än till sitt eget välbefinnand ska trycka ner barnet med blickar, komentarer, gliringar och huvudskakningar. Att hela tiden få skulden från vuxna utan bättre kunskap. Som bara tror att det kommer hemifrån, dålig uppfostran med mera. Få höra att man är en jobbig unge mm. Är inte DET att sätta barnen i fack?!? Den enda skilnaden är att i det facket de ofta sätts utan diagnos finns inga resurser, inga förstående vuxna. Där finns bara skuld, skam och självhat som i sin tur resulterar i ännu mera utbrott, ilska, självhat.

Fy va nervös jag är idag.
Vet inte ens varför men vi ska till läkaren på bup och få "svaret" på utredningen.
Som jag sagt förut så är jag rädd för både om hon får en diagnos och om hon inte får en diagnos. Jag känner mig så kluven.

Igår var vi iaf på detektivskolan för första gången. Det är en föräldrar kurs för, ska vi kalla det föräldrar med krävande barn. Det kommer att ge mig redskap att inte tappa tålamodet lika lätt och att kunna förhindra vissa situationen innan de händer. Samtidigt så går Sofie på detektovskolan där hon får lära sig att identifiera känslor samt kunna hantera dem bla. Och så får hon en MASSA beröm.

Hon fullkomligt strålade när vi kom därifrån igår.

Fan va vi är lyckligt lottade som har så undrabara grannar. Vi satt på gården och hade så fruktansvärt trevligt igår. Käkade räkor och drack gott. Och pratade. Man kan verkligen prata om allt med dom. Och det bästa av allt är att dom förstår!
Det är så underbart att se en vuxen mäniska som är utanför familjen som faktiskt står på Sofies sida. Dom växer inte på träd om man säger så. Jag ser ofta i ögonen på folk vad dom tänker. Fan vilken jobbig unge! Kan inte föräldrarna ha lite koll på henne. Hur svårt kan det vara! Det är väl bara och säga till ungen!
Det kan ofta vara riktigt jobbigt med Sofie och jag känner ofta att orken tryter. Att jag inte kan vara så lugn och pedagogisk som jag känner att både jag och hon behöver att jag är. Det är svårt många gånger.
Men Sofie har så otroligt många positiva sidor som så många missar för de bara ser det negativa.
Och då betyder det så mycke för mig att ha någon som fattar. Fan vad jag upprepar mig nu känner jag men det är så viktigt.

Kort sagt så var det en ortoligt lyckad kväll igår och jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på hur underbara grannar vi har!

Det beror främst på att jag uppdaterar viktbloggen dagligen. Glömmer lixom av att jag har den här.

Kika in där istället:

http://stajns.blogg.se/viktblogg
 
 Annars ser allt ut som vanligt här hemma. Barnen går i skolan och det går riktigt bra för sofie nu även om det började lite knaggligt. Hon ville gå hem osv.

Mamma har haft ett race till här nu med mycke magkatarr och avbitna naglar som följd men nu är hon okej. Hon har bestämt sig för att flytta till lidköping. Då kommer hon närmare sin syster som bor där.
Kommer kännas tomt men endå skönt tycker jag.