Jag har känt att det varit på väg. Men tänkt bort det. Men det har legat och lurat någonstans i bakhuvudet. Det är inte konstigt att det kommer. Men det gör inte att det känns bättre för det. Det känns som ett slag i ansiktet. Som ett bakhåll. Som slår till när man minst anar det.
Jag pratar om bakslaget. Det har gått så bra nu det sista och jag har mått så bra. Haft framtidsdrömmar och haft en aning om vad jag vill göra med mitt liv. Nu vet jag ingenting längre.
Det känns som jag är två personer i en kropp. En med ambitioner som har tröttnat på att vara sjuk. Som vill, hoppas och tror så mycket. Och så finns det en som likt Jack the Ripper, strimlar sönder alla drömmar med förakt och misstro." Vem tror du att du är. Du klarar inte av det ändå. Varför ens försöka när du vet att du kommer misslyckas på ett eller annat sätt." Jag har kämpat med denna demon länge nu. Och klarat av att byta ut de negativa tankarna mot positiva Men så igår så slog det till ordentligt. Min underbara kväll med Bettan och Ulrika blev plötsligt ett misslyckande det med. När jag tänkte tillbaka så "mindes" jag hur alla tittade på mig. Hur osäker jag kände mig.
I dag känns det bättre. Men ett sting av osäkerhet och otillräcklighet sitter kvar och det känns som jag backat tillbaka ett helt år i utvecklingen. 

 Jag vet att jag kommer tillbaka men det känns tufft nu.