Min mamma fick en dikt av sin diakon en gång. Den är väldigt talande och nu harjag sett den på ett flertal ställen den senaste tiden. Det är som om någon/något vill påminna mig om hur det är. Nu tror ju inte jag på Gud, som han som sitter på ett moln i himmelen och bedömmer folk efter dess tro och "synder" men jag tror på något. Jag väljer att kalla "det" universum. Och att universum skickar ut hjälpare till alla människor Vi kan för enkelhetens skull kalla de för änglar. Dessa änglar ger oss allt vi behöver och vill ha. Vi måste bara tro på att vi är värda det.

Här kommer iaf dikten.

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm, 
han drömde att han gick längst en strand tillsammans med Gud. 

På himlen trädde bilder av hans liv fram. 

Han såg på varje bild två par fotspår i sanden, 

ett par var hans och det andra paret var Guds. 
När den sista bilden syntes såg han tillbaka på spåren. 

Han upptäckte då att många gånger under hans liv 
fanns endast ett par fotspår. 
Han såg också att detta var under de mest 
ensamma och svåra stunderna i hans liv. 

Detta bekymrade honom mycket och han frågade Gud om detta; 
‘Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa Dig, 
att du skulle gå med mig hela vägen. 
Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv 
finns det bara ett fotspår.

Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest'. 
Gud sade; ‘Mitt barn, Jag älskar Dig och skulle aldrig lämna dig.

Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se 
ett par fotspår, då bar jag dig'.

  Tillägnad min älskade Mamma. Den starkaste kvinnan jag känner. Hon måste bara förstå det själv.